Jag lever inte i verkligheten men ändå lever jag i den. Jag lever i världen i en verklighet som både finns och inte finns. Så tyst, men ändå inte. Skriker men värken världen eller verkligheten hör mig, eller hör den lilla flickan som skriker inombords. Inuti mig den stora flickan. Den lilla flickan har alltid funnits där. Hon håller sig fast, greppar tag. Och försöker ändra, ändra tillbaks till som stora flickan var förr. Men det vill inte stora flickan, stora flickan vill inte att den lilla onda flickan inuti henne ska förstöra hennes liv. Hennes framtid. Hennes allt. Så synlig men gömd, jag stora flickan bär en mask, en mask av stål. Men när den faller ner till golvet kan alla se vem jag den stora flickan som är liten är. Jag den stora flickan bär alltid masken av stål för att ingen ska kunna se mig den stora flickan som är den lilla flickan i verkligheten som både finns och inte finns. Närvaron, närvaron av den lilla flickan inuti mig den stora flickan, den försöker jag dölja. Men den lilla flickan kryper ändå fram, fram för att hon vill att andra ska känna närvaron, den lilla flickan i den stora flickan, närvaron. Den stora flickan skrattar, den lilla flickan vill ut i verkligheten som inte finns och bara brista ut i gråt. Den lilla flickan vill, men den stora flickan vill inte att de lilla flickan ska få. Den stora flickan känner ofta, nästan alltid nu den lilla flickans närvaro, den lilla flickan i den stora flickan tar över ett slag och brister ut i gråt. När dom silvriga tårarna från den lilla flickan inuti den stora flickan rinner ner för den stora flickans kinder. "Den lilla flickan försöker ta över igen, hon har lyckats en gång, och hon kommer aldrig att få lyckas igen."
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar